Jag har ägnat de senaste dagarna åt att gå igenom de första 6 kapitel jag skrev i min bok. Då det är nästan 2 år sedan, och i vissa fall mer än det, sedan jag skrev dessa kapitel behöver de stöpas om lite för att passa med hur mitt språk har utvecklats.

Det blir ganska tydligt när man ser på mängden ändring som jag har gjort:

Prolog samt kapitel 1 och 2 (23 sidor) = 278 ändringar vilket ger cirka 12 ändringar per sida.

Kapitel 3 (8 sidor) = 90 ändringar vilket ger cirka 11 ändringar per sida

Kapitel 4 (7 sidor) = 35 ändringar vilket ger 5 ändringar per sida

Om man ställer upp det så här blir det tydligt att mitt skrivande har utvecklats och det skall bli intressant att göra samma sammanställning med de senare kapitlen i boken.

I väntan på att dagens tredje kanna med kaffe skall fyllas i min väl använda bryggare skall jag försöka summera, inte bara dagen utan även mitt lilla projekt.

Jag skrev i dag klart det sista kapitlet i min bok och på sätt och vis satte det P för 2,5 års arbete. När jag säger på sätt och vis menar jag givetvis att jag inte alls är klar.

Eftersom jag har hållit på under en såpass lång tid har mitt skrivande utvecklats och det är skrämmande att se vilken skillnad det är på de första 7 kapitlen och resten. Jag har alltså i dag skrivit ut de första 75 sidorna och skall ägna natten och morgondagen åt att gå igenom dem och göra lämpliga ändringar.

Det mest fascinerande att se är hur långa meningar jag har använt mig av och det oerhörda mängd med inskjutna bisatser som dyker upp här och var. Men det kanske mest flagranta är mitt användande av personliga pronomen. Allt eftersom jag har skrivit har jag blivit allt bättre på att minimera min användning av pronomen och istället bygga meningar som frigör mig från dessa. Jag kan i ärlighetens namn inte säga att jag var vidare bra på det för två år sedan…

Förhoppning är att jag skall bli klar med detta under torsdagen och i början på nästa vecka trycka upp 10-15 exemplar av det första färdiga utkastet för att ge till människor som skall hjälpa mig gå igenom boken och se om det håller.

Men slutet närmar sig onekligen…

/H

So I was thinkin’ about relationships and about how it pertains to songs about relationships, And uh, I was trying to think, well it occurred to me that the key, I figured out the key to a relationship and how to make it work. Check it out, this is, this is, a tip from your uncle John, check it out.

When you first meet somebody, you find out they like you, first of all, a friend of a friend of theirs say, he or she really really likes you, and it kills you, floors you, sends you to the ground, you’ve got to pick yourself up off the ground; then you get their phone number and you call them up, right, and you say:

”Yeah, that’s a really great phone conversation, can I see you some time?”
and then they say this, they say, ”I’d like that.”

Nothing feels better than ”I’d like that”.

So now, your blood pressures’ goin, you’re six feet off the ground, you can’t sleep, because of ”I’d like that”.
So then you hang out for a while, and you call and you talk on the phone all the time, and then you drop the bomb, what feels like the bomb, you say:
”You know what, I’ve been thinkin about you a lot.”
And she goes, ”Ahhhhhhh!”
And you go ”What happened?” and she goes,
”I’m sorry, I just, I just, I just, that’s, I’ve been thinking about you too.”

Bam. Higher into the sky.

But now ”I’d like that.” Tch. Done. Now you’re up to ”I’m thinkin about you.” Then however number of months pass, it makes you feel comfortable saying it, you say:
”I gotta tell you something.”
They go ”What?”, you go
”I’m in love with you.”

And nothing in the world sounds better than ”I’m in love with you.” 

And then maybe she starts crying, or maybe he goes ”*gasp*”. And all the sudden you’re like ”I’m in.” But now what doesn’t work?; ”I’d like that.” and ”I’ve been thinkin about you.” Now we’re at ”I’m in love with you.”

Then maybe some day it’ll move up to ”I love you.” Fast forward, now you’re like ”I love you a lot; I love you more than anything in life.” Now ”I love you.” doesn’t work. It’s a threshold that keeps movin up. Fast forward, like six months, six weeks, whatever the case may be, now you’re on like, ”I want to marry you.” ”I want to impregnate you with my love.” ”I wanna, I wanna just send my love to you.” ”Damn it, words don’t work anymore.”

And then you say this line, and you know, you know you’ve used this line before;

”I just wish they’d put a new word in the dictionary bigger than love because love just doesn’t describe what I feel.”

And so now he or she starts askin, ”Do you love me?” and you start goin, ”Of course I love you.” ”Well say it.” And then it becomes ”Say it twice.” And it goes ”Say it three times.” And then, you cross a really interesting point, where all the sudden it becomes
”I hate you, I hate you.” And you go,
”Oh my god she hates me.”

And now it’s like ”I hate you more than anything.” And then it’s like ”We’re over.” And then they go ”No we’re not.” And you go ”Yes we are.”

Now the words completely do not work at all, you’re left with nothing. You’re throwing punches under water. You’re done. You know what the moral of that story is, if there is one. Never, ever, ever, ever underestimate the power of ”I’d like that.” 

John’s Story Time – Any Given Sunday

Skickade in ett kapitel till Gleerups i måndags och tog, inte direkt frivilligt, tre dagar ledigt.

I dag var det dags att sparka igång kroppen igen då den nu är i slutfasen av den massiva förkylning som drabbade mig. Blev en tur ner till stamcaféet för att skriva klart ett kapitel och göra lite småredigering vilket gick lättare än väntat. Som det är nu verkar den 20:e hålla som absolut deadline.

Väl hemma var det dags att plocka fram målardukarna jag köpte för någon månad sedan. Tanken var att måla en tavla men kom in i något flow och fick ur mig fyra stycken, Är rätt nöjd med tre av dem och det får väl räknas som en lyckad dag.

Resten av tiden gick åt till att förbereda morgondagens spelning och nu är det dags för mer skrivande. Tur man har semester så man hinner med allt…

/H

Värmen börjar släppa sitt grepp över dagen och en relativt behaglig arbetstemperatur börjar lägga sig över mitt lilla skrivarnäste.

Har vid ett par tillfällen försökt att analysera det jag har skrivit och det jag inte har skrivit och tänkte ge mig på en ny sådan analys. Eller analys… För mig handlar det nog mer om känsla men jag skall se om jag inte kan sätta konkreta ord på det hela.

Textstycken som jag tänkte ”prata” lite om skrev jag för en halvtimme sedan och lyder som följande:

Väl utanför stationen vinkade han till sig en taxi, slängde sig in för att undkomma regnet och gav föraren en adress som Jakob hoppades skulle ta honom hem till Christian.

Åskvädret verkade hålla hela Paris i ett järngrepp och blixtarna och mullret fick Jakob att känna sig som om han plötsligt befann sig i någon av de allierades bombningar under Andra Världskriget. En man gick dödsföraktande rakt ut i vägen fick fick chauffören att kasta sig på bromsarna. Inte ens den arga tutan fick den propert klädda mannen att se ut under den utvecklade tidningen som förgäves försökte skydda honom från regnet.

Redan när jag hade skrivit ner dessa rader kände jag att jag var missnöjd med dem. Så här i efterhand kan man lyfta fram två problem; känsla och stil.

Vad jag menar med känsla är att jag personligen inte får samma känsla när jag läser texten som den jag får när jag ser scenen framför mig. Vad det beror på är svårt att säga men jag tror det hänger ihop en hel del med min andra punkt, stil.

Rent stilistiskt är texten för enkel. Personbeskrivning är ytlig och ger inte kött åt fantasin samt att det är alldeles för uppstyltat. Efter en snabb omskrivning blev resultatet följande:

Väl utanför stationen vinkade han till sig en taxi, slängde sig in för att undkomma regnet och gav föraren en adress som Jakob hoppades skulle ta honom hem till Christian.

Åskvädret verkade hålla hela Paris i ett järngrepp. Blixtarna och mullret fick Jakob att känna sig som om han befann sig i Dresden -45. Den tystlåtne taxichauffören fick plötsligt kasta sig på bromsarna när en propert klädd man, med huvudet halvt gömt under en uppslagen tidning, gick rakt ut i vägen. Inte ens den arga tutan fick mannen att titta fram under den allt mer drunknande Le Monde som förgäves försökte skydda honom från regnet.

Plötslig har texten fått mer liv, framför allt med inflikningen med Dresden samt Le Monde och ett par smärre justering har också gjort att man lättare ser bilden som jag fick frammana framför sig.

Detta är ett ypperligt exempel på det som jag försöker lära ut till mina elever, textbearbetningen som krävs för att få fram sin inre bild till läsarna.

/H

Flera dagars ångest över slutet på boken verkar nu vara över i och med att den åttonde varianten verkar vara den som passar bäst.

Hade faktiskt aldrig trott att det skulle vara så svårt att sy ihop hela historien. En del går att skylla på de ändringar som har gjorts under tiden jag har skrivit men allt går inte att härleda till detta.

Ren konkret ligger jag ett år efter det tidsschema jag hade satt upp för mig men om allt går väl är det första hela utkastet klart om två till tre dagar. Därefter måste jag jag skriva klart det provkapitel jag skall göra åt Gleerups som ett första steg i att få skriva läromedel för dem. På sätt och vis känns det lättare då det finns en klar deadline som någon annan har satt upp och det egentligen enbart handlar om att leverera.

Den stora funderingen jag har just nu är om jag skall skicka iväg mitt utkast till två personer jag inte har hört av på ett respektive två år. Det finns för- och nackdelar med att båda skicka och inte skicka och vi får väl se hur det slutar…

/H

”Födslovåndor.”

Det var en kollegas beskrivning av slutfasen av mitt skrivprojekt och det är svårt att hitta en bättre beskrivning.

Efter att ha ägnat ett par lediga dagar åt diverse projekt som har pockat på uppmärksamhet har jag nu helt och fullt kunnat ägna mig åt slutet på boken igen. Det svåraste efter ett litet uppehåll är att komma i gång att skriva igen och även den här gången har jag gjort som tidigare och skrivit små korta mininoveller av olika slag, allt för att få tillbaka flytet i språket.

Mycket handlar också om fokus. För tillfället har jag svårt att släppa ”putsandet” på detaljer i andra kapitel och detta är något jag försöker komma bort från och ägna mig åt först när allt är färdigt.

Dags att återvända till arbetet.

/H

Efter en sen ändring i ett kapitel insåg jag att det inte gick att avsluta boken så som jag hade tänkt. Efter ett par timmar vid ritbordet växte ett alternativt slut, som bygger på det förra, fram och i och med detta förlängdes också projektet med tre kapitel. Har i alla fall precis lagt sista handen vid kapitel 19 och räknar med att landa på kapitel 22 om två till tre veckor.

Hade tänkt att ägna hela helgen åt skrivandet men blir en hel del genomgångar av LGR 11 inför måndagens heldagsmöte som verkar bli riktigt lovande och spännande. Dock kommer jag behöva arbeta rätt hårt med mitt skrivande för att, i brist på andra ord, ”få det ur vägen”.

/H

Sitter och unnar mig en tredjedels fransk frukost och skall snart fortsätta skriva.

I mångt och mycket försöker jag att få ett så stort flyt i mitt skrivande som jag kan. Förvisso har jag alla kapitel ”outlined” i Writer’s Café och även vissa anteckningar i Scrivener men jag försöker att skriva i nuet. (Vad pretentiöst det lät…) I bland kräver dock skrivandet mer planering.

I det förra kapitlet hade jag en scen som jag först började skissa på för snart två år sedan. När det nu var dags att skriva den gjorde jag ett flertal mentala story boards, likt en filmskapare skulle man kunna säga. Anledningen till detta var att jag visste vad som skulle hända men jag behövde testa ett par olika sätt för karaktärerna att hamna i den situationen.

Så efter att ha testat fyra, fem olika scenarier fann jag det mest logiska händelseförloppet och själva skrivandet kom då väldigt naturligt.

Det enda problemet jag har just nu är att boken verkar svälla med ett eller två kapitel…

/H

Smuttar på dagens första kopp med kaffe och läser igenom gårdagens 2 000 ord. Har, för ovanlighetens skull, markerat rätt många ändringar. Den stora ändringen jag behöver göra är att arbeta in lite mer miljöbeskrivningar för att väga upp den massiva delen dialog.

Det är hela tiden en balansgång i att berätta tillräckligt mycket. Jag behöver både avslöja vissa bitar för att läsaren skall förstå vad som sker men samtidigt behöver jag hålla på vissa saker för att ge läsaren möjlighet att själv komma på lösningen. Detta gör att det krävs ganska mycket arbete med struktur och tempo.

Grundplanen är ju fortfarande att bli klar denna vecka vilket jag, med disciplinerat arbete och lite tur, kan bli. Det jobbiga är ju dock att 14 grader och sol lockar rätt bra.

a-ha – Ending On A High Note – The Final Concert

/H