Det finns nog ingen svensk som inte har viss kunskap om det Andra världskriget. Men ofta är det man har lärt sig i skolorna begränsat till vad som hände i framförallt Europa. Det fanns en annan arena under kriget som, kanske inte är bortglömd, men definitivt inte har fått samma uppmärksamhet och det är kriget i Stilla havet. Dagens person var aktiv i just denna del av världen, i en del av kriget som skulle se ofantliga grymheter begås. Dagens lucka är Margaret Nash.
Vem var hon?
Margaret föddes 1911 i Edwardsville i Illinois som dotter till Garret J. Nash och Mary Manley Nash. Efter att ha gått på high school började Margret på Mercy Hospital School of Nursing. När hon tog examen gick hon vidare och tog 1936 värvning i marinen hos Navy Nurse Corps.
Efter några år som sjuksköterska på amerikansk mark förflyttades hon till Filippinerna och Manilla. Det var december 1941 och livet lekte för Margaret. Hennes fästman, som var soldat i flottan, var på väg med båt och hon var ivrig över att få berätta om sina planer för deras bröllop som skulle äga rum några månader senare på Alla Hjärtans dag. Vad Margaret inte visste var att det skulle dröja 4 år innan hon ens skulle få höra något om sin fästman och att hon under den tiden skulle behöva utså helvetiskt lidande.
Manilla faller
Med anfallet på Pearl Harbor den sjuden december 1941 öppnades en helt ny arena i världskriget. Japan intensifierade sina krigsplaner och anföll nu Filippinerna. De amerikanska styrkorna, cirka 16 000 man, som fanns där var dåligt tränade och de förnedrades fullständigt av de japanska styrkorna. De överlevande soldaterna behandlades oerhört illa. Bland annat leddes de på en ökänd vandring till ett fångläger. Vandringen tog tio dagar och mellan 7 000 och 10 000 soldater dog eller mördades under dessa dagar.
I januari 1942 tog japanerna kontrollen över Manilla och med det även sjukhuset där Margaret jobbade. Till en början fick hon och sju andra amerikanska sjuksköterskor vara kvar på sjukhuset och vårda sårade amerikanska soldater. Men efter några dagar förflyttades de till ett fångläger kallat Santo Tomas. Det var ett fångläger som bestod inte bara av soldater utan även civila från allierade länder som inte hade hunnit lämna Filippinerna innan invasionen.
I lägret satte sjuksköterskorna upp en enkel mottagning där de erbjöd vård. I ett år var de kvar där innan de frivilligt valde att placeras i ett nytt läger, Los Baños, som hade byggts på grund av de stora mängderna fångar.
Enligt japanerna var detta nya läger ett ”hälsoläger”. Men sanningen var långt därifrån. Det fanns förvisso frisk luft men fångarna tvingades odla sin egen mat, vilket gick bra i början men allt fler fångar började placeras i lägret och situationen blev ohållbar.
Efter två år hade Margaret och de andra förlorat massor i vikt och led nu av undernäring. Även om vakterna, enligt Margaret, inte direkt misshandlade dem låg terrorn mer på ett psykologisk plan. De fick aldrig vara ifred. Vakterna kunde komma in till dem när som helst, vilket tid som helst på dygnet och den mentala pressen detta innebar, att aldrig veta vad som skulle hända, var enorm.
I takt med att kriget gick allt sämre för Japan blev också vakterna allt mer brutala. Fångar sköts för minsta möjliga anledning. Matsituationen var bedrövlig och människorna i lägret levde på blad och eventuella insekter de kunde gräva upp ur marken. Margaret beskrev det hela målande:
”Vi såg ut genom stängslet och såg aporna sitta i bananträden på andra sidan. Vi såg hur de skalade bananer. Vi stirrade på dem. Vi svälte verkligen.”
Undernäringen bland fångarna ledde till slut till att allt fler dog. Sjuksköterskorna var inte immuna mot detta och även Margaret kom att bli sjuk. Bristen på B-vitamin fick hennes armar och ben att fyllas med vätska. Hon fick hög feber och föll ihop i en av sängarna på sitt eget sjukhus. Ingen förväntade att hon skulle överleva.
Men mot alla odds, helt utan medicin och mat, återfick Margaret tillräckligt med styrka för att kämpa bort febern. Hon slösade ingen tid utan fortsatte direkt att ta hand om patienter.
”Hur många som dog, det vet jag inte.Två eller tre dog varje dag. Man sa till varandra: ’Om du tror du kommer dö, börja gräv din grav för jag orkar inte göra det åt dig.’”
Friheten
På hösten 1944 började de amerikanska styrkorna att ta tillbaka Filippinerna. Vid jul kom de fram till det första fånglägret där Margaret hade börjat sin fångenskap. Lägret fritogs men för fångarna i Los Baños såg det inte lika ljust ut. Det gick veckor utan att några amerikanska soldater dök upp och Margaret, som hade hört rykten om att andra läger hade räddats av amerikanerna, började misströsta.
Den 21 februari 1944 fick fångarna det sista av riset och ett rykte började cirkulera i lägret; japanerna skulle skjuta ihjäl alla fångar.
Om det fanns någon sanning i rykte får vi nog aldrig veta. Att risken för en massaker på de 2 000 fångar varav en del var barn, var stor går inte att förneka. Men innan någon han ge den orderna exploderade omgivningarna runt lägret. En stor amerikansk styrka med stridsvagnar, fallskärmsjägare och infanterister anföll nu lägret med mål att frigöra alla fångar.
Det tog bara 15 minuter för dem att kämpa ner motståndet och synen som mötte soldaterna var mardrömsliknande. Fångarna lastades på allt som hade hjul för att så snabbt som möjligt ta dem till sjukhus och vård. En av de som bars ut från lägret på bår var Margaret. Vid det här laget var hon 30 kilo lättare än den dag Manilla föll.
Hon var oerhört svårt sjuk och läkarna vågade inte flyga henne tillbaks till USA. Läkarna gav henne max fem år att leva. När hon efter fyra år fick höra att hennes fästman fortfarande var vid liv och att även han hade suttit i fångläger tog hon ett svårt beslut. Hon ville inte tynga honom med sin sjukdom och dödsdom och bröt därför förlovningen.
Men läkaren skulle, turligt nog, komma att ha fel. Det tog Margaret en lång tid att bli frisk men till slut kom hon tillbaks till USA. Hon bosatte sig i Kalifornien och började utbilda sjuksköterskor på University of California. När hon slutade där 1973 fortsatte hon att, precis som hon gjort under hela sitt liv, att på frivillig basis arbeta med äldre och åkte runt till dem i deras hem, hjälpte dem, höll dem sällskap och spred glädje i deras liv. Margaret Nash dog den 28 november 1992 81 år gammal.
Arvet efter Margaret
Efter kriget kom Margaret och de andra sjuksköterskorna att få flera militära utmärkelser. Bland annat Medal of Honor, en av de finaste hedersbetygelser en amerikan kan få och även en Purple Heart.
Det historiska arvet är kanske inte lika stort som hos några av de andra kvinnor du har kunnat läsa om. Men Margaret och de andra har betytt mycket för kvinnor inom den amerikanska militären. Men framför allt betydde hon mycket för de andra i de läger där Margaret och hennes medsystrar arbetade. Som en av dessa fångar sa:
”Vi är absolut övertygade om att hade det inte varit för dessa sjuksköterskor skulle många av oss som är vi liv ha dött.”
Om inte det är ett viktigt arv så vet jag inte vad som är.
Läs mer:
http://valor.militarytimes.com/recipient.php?recipientid=301907
https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_Navy_Nurse_Corps
https://www.youtube.com/watch?v=Ao2Y4LgUG3I
https://www.youtube.com/watch?v=9FFSk5DQdhA
20 december – Margaret Nash
https://t.co/wZffXUxTvM
Tjugonde luckan i julkalendern “24 kvinnor i historien”