Genom historien finns det många kvinnor som har burit epitetet “Mother Africa”. Idag skall vi fokusera på en av dessa kvinnor, som vid sidan av detta epitetet också skulle komma att kallas för “Lejoninnan från Lisabi”.
Bakgrund
Funmilayo Ransome-Kuti föddes i Abeokuta, en by i dagens Nigeria den 25 oktober 1900. Hennes far, som var son till en befriad slav, var kristen och likt många afrikaner fick Funmilayo två namn, sitt vanliga och ett kristet namn, Frances Abigail. Redan tidigt skulle hon flytta gränser genom att bli en av de första kvinnorna att gå i skolan när hon som 14-åring började på Abekouta Grammar School.
Skolan och utbildning skulle komma att bli en oerhört viktig del i hennes liv och det fortsatte med studier som England. Som 19-åring steg Funmilayo in på Wincham School for Girls i Chesire. Även om studierna gick väldigt bra var världen hon mötte oerhört annorlunda. Livet blev inte lättare av den rasism som fanns runt omkring henne och när hon återvände till sitt hemland 1922 valde hon att helt släppa sitt kristna namn. Hon tog anställning på sin gamla skola som lärare. Funmilayo var nu hemma.
Det dröjde inte lång tid innan Funmilayo träffade Israel Oludotun Ransome-Kuti, en präst och lärare. Nio år äldre än Funmilayo hade han redan hunnit jobba några år på Abekouta Grammar School och de hade en koppling till varandra genom detta. 1925 gifte de sig och började sitt liv tillsammans. Israel var en stark förkämpe för rättvisa och jämlikhet. Han kom att bli en av grundarna till Nigerias lärarfack, samt ledare för detta i flera år. Paret delade värderingar och sporrade varandra att aktivt arbeta med detta. Den första stora striden för Funmilayo skulle komma att handla om skatter.
Ett delat och orättvist samhälle
Samhället var uppdelat på ett väldigt traditionellt sätt mellan män och kvinnor. De olika grupperna hade specifika roller, ansvarsområden och till viss del även yrken. Kvinnorna hade stort ansvar för all handel. Det var här problemen startade. Alake av Egbaland, en slags kung som styrde över området med Storbritanniens godkännande, beslöt sig för att höja skatten för kvinnor. Det var inte första gången det hände och tidigare hade det varit stora sammandrabbningar. Att protestera mot detta var långt ifrån ofarligt. Till exempel hade 32 kvinnor under en demonstration i december 1929. Brittiska soldater hade då skjutit rakt in i massan av demonstrerande kvinnor.
Det Andra världskriget hade kostat ofantliga summor pengar och detta var en bidragande orsak till att man på 1940-talet återigen höjde skatten för kvinnor. Men nu hade kvinnorna fått nog. Funmilayo organiserade nu kvinnor i protest. Över 200 000 kvinnor samlades i en rörelse som skulle komma att förändra samhället. Men vis av erfarenheten från 1929 visste de att protesterna behövde utformas på ett smart sätt. Istället för att demonstrera anordnade man “picknicks” och “festivaler” där man samlades. Man vägrade också att betala in sin skatt. Deras motto var “Inga skatter utan representation”.
Brutalt motstånd
Reaktionen från de styrande var brutal. Kvinnorna misshandlades och ofta användes tårgas mot deras möten. Men vägran att själva ta till våld var stor. Istället utbildade man kvinnorna i hur man bäst skyddade sig mot tårgas samt hur man skulle gå tillväga för att kasta tillbaks behållarna med gas mot polisen. När våld inte fungerade försökte de styrande männen att använda sig av sin kultur för att få kvinnorna att vika ner sig.
Ett exempel på detta var när britterna plockade fram något som kallades för “ORO-klubban”. Det var en pinne med ett snöre. När man svängde denna i luften framställdes en vinande ljud. Inom Yorubafolket sades detta komma från guden Oro, en gud känd för sin ilska. Till en början ryggade många kvinnor tillbaka. De fick att höra att om de inte slutade skulle onda andar förbanna dem. Men vid en av dessa protester gick Funmilayo fram och tog helt sonika denna “pinne” från en av männen. Hon gick runt med den framför kvinnor och förklarade att nu var det kvinnorna som hade makten.
Rykten om vad Funmilayo hade gjort spred sig och detta kom att göra att 50 000 kvinnor marscherade med henne mot Alake av Egbalands hus. Väl utanför ställde de sig och sjöng sånger. En av sångerna lät översatt ungefär så här:
“Alake, du har länge använt din penis som en symbol för auktoritet och att du är vår man. Idag ska vi ändra på denna ordning och använda vår vagina för att spela makens roll. “
Protesten lyckades och kungen kom att lämna landet hals över huvud. Med sig hade han orden från kvinnorna ringande i sitt huvud. “Kommer du tillbaks kommer vi att kastrera dig.”
Arvet efter Funmilayo
Under 1950-talet kom Funmilayo att vara en av grundarna till en organisation för kvinnor i Abeokuta. Snabbt kom den att växa till över 20 000 medlemmar. Det var kvinnor från alla delar av samhället men som alla hade samma mål, jämlikhet och rättvisa. 1953 bildades Federation of Nigerian Women Societies. Genom bland annat denna organisation kom Funmilayo att arbeta för kvinnliga rösträtt i Nigeria och rätten till utbildning.
Funmilayo kom att vara den första kvinna att köra bil i Nigeria. Hon var också en av de delegater som förhandlade med britterna runt Nigerias självständighet. Genom de olika organisationer hon var med och startade kom hon att förändra och förbättra livet för tusentals människor, inte minst när det kommer till utbildning.
Själv fick hon fyra söner. En av dem dog strax efter födseln men de tre andra kom att gå i samma fotspår som sin mor. Beko startade Nigerias första organisation för mänskliga rättigheter, Olikoye har kämpat som AIDS-aktivist och Fela blev musiker och har vävt in sin mor och fars tankar och värderingar i sin musik.
Under 1970-talet kom Nigeria att styra av olika militärdiktaturer. Sönerna kom att kämpa mot dessa och en dag i februari 1978 stormades ett läger som hennes son Fela bodde i. Vid detta tillfälle bodde även Funmilayo där. Över tusen soldater tog sin in i lägret och Funmilayo kastades ut från ett fönster på tredje våningen. Hon hamnade i koma och dog av sina skador den 13 april 1978.
Länkar