Idag är Australien för många ett drömresemål. Vi lockas av värmen, sevärdheter och djurlivet. TV-program som Masterchef Australia visar upp de allra bästa sidorna av landet som ibland, i alla fall när det kommer till Eurovision, ses som en kusin till Europa.
Men precis som alla andra länder och samhället finns det delar som inte har varit fullt lika mycket presenterat i reklamfilmer och turistbroschyrer. En av dessa fläckar i den australiensiska historien handlar om hur man har behandlat urinvånarna. Dagens kvinna kommer från just denna grupp.
Bakgrund
Josie Agius föddes den 2 april 1934. Hon hade fyra syskon och hennes uppväxt var inte så annorlunda från de många andra på denna tid. Trots att hon under hela sitt liv alltid utstrålade värme och glädje skulle hennes uppväxt vara full med sorg och mörker.
Hon var bara tre när hennes far dog. Vid 12 års ålder var det en av hennes bröders tur och fyra år sedan dog även hennes mor. Familjen kom också att flytta runt mycket, från stad till stad i Australien.
Josie kom att lämna skolan redan som 14-åring. Familjen hade nu bosatt sig i staden Alice Springs. För att hjälpa till började hon arbeta på inte ett jobb, utan tre. Ett var som städare på ett hotell, ett annat var inom äldrevården och det tredje som hjälpreda på en gård. Men det var inom vården hon fann sitt kall.
Under 1970-talet blev Josie en av de första aboriginska arbetarna inom sjukvården. Det var en tid när man allt mer började rikta ljuset mot hur urinvånare behandlades i samhället. En aspekt av detta var hur den aboriginska kulturen fungerade och medvetenheten om denna. Josie blev nu en del av en grupp som kom att arbeta fram ett “kulturellt ramverk” för hur man inom vården skulle ta emot patienter som var urinvånare.
Efter denna insats kom Josie att jobba som lärare. Mellan åren 1984 och 1991 byggde Josie på nytt upp en organisation för urinvånare. Denna gång med fokus på barn och ungdomar och konst. Hon kom att bli en central punkt i henens nya hemstad Adelaide och det kulturella livet.
Vid 61-års ålder hade Josie redan levt ett imponerande liv. Hon hade satt djupa avtryck inom både vården och det kulturella livet i Australien. Lyft urinvånarnas kultur bland det allmänna medvetandet i samhället. Fått tre barn. Bildat familj. Får många människor skulle detta räcka och ett liv som pensionär välkomnas. Men inte för Josie.
Istället kom hon att sätta sig i skolbänken igen. Josie bestämde sig för att plugga turism och kaurna, ett av de aboriginska språken.
Arvet efter Josie
Redan 1990 blev Josie utnämnd till Årets aborigin. Fler utmärkelser skulle komma bland annat Centenary Medal, en av de finaste utmärkelser som delas ut i Australien. Josie fick denna för sina insatser till samhället. Listan fortsätter och bland dessa återfinns även NAIDOC-utmärkelsen från den premiärministern.
Josie kom att inspirera och utbilda tusentals av ungdomar. Hon brann för jämlikhet och höll ofta tal för olika grupper. Hennes smittande glädje och entusiasm var lika tydlig om hon pratade för tusentals människor eller bara små samlingar. Ofta fick hon öppna idrottstävlingar och olika evenemang genom att hälsa besökarna välkomna på kaurna och blev genom detta en välkänd röst. Hälsningen skulle komma att bli känd som “Aunt Josie’s welcome”. Josie var också en stark röst för enandeprocessen i Australien.
Josie kom att bli en ledarfigur och ett föredöme för hela landet. När hon begravdes efter sin död i december 2015 mötte hundratals människor upp vid begravningen, inklusive några av de högsta politiska ledarna i Australien.
