Om det är en sak man lär sig med åren är det att minnen inte är sanna. De innehåller alltid några korn av sanning men varje gång vi plockar fram dem förbättrar vi dem, lägger till, drar bort.
När jag var 14-15 år gammal skrev jag en deckare. Det var en uppgift vi hade fått av vår lärare i svenska och jag har alltid hävdad att den var rätt bra. Just denna deckare hittat jag för ett tag sedan när jag städade ur ett par pärmar.
Den var skriven, inte för ungdomar utan för vuxna. Texten har en ton som inte stämmer överens med någon i den åldern jag var i. Visst är den helt ok men jag förvånades ändå över att den narrativa strukturen var såpass rörig. Men det som framför allt gjorde mig mållös var att det inte alls handlade om det som jag trodde. Deckaren har en helt annan story än vad jag minns. Detta leder ju oundvikligen fram till frågan; skrev jag ytterligare en deckare eller har jag skapat ett falsk minne?
Strukturen, eller den röda tråden, är något som jag nu börjar uppehålla mig mer och mer i i mitt skrivande. Det handlar mer om att jag har kommit så passlångt nu att jag faktiskt börjar se slutet på detta bokprojekt. Men ju längre fram man kommer, desto längre bort är man. Det skall därför bli spännande att läsa igenom hela texten, från det första till det sista ordet, den dagen jag är klar för att se om jag har lyckats hålla alla trådar i schack.
Slutet närmar sig som sagt. Men innan dess behöver jag få till den mening jag nu har skrivit om 17 gånger…
/H
