And As I Try To Make My Way To The Ordinary World

Av 0 No tags Permalink 0

Jag har tidigare skrivit kort om en text evolution. I dag tänkte jag bryta ner det än mer och helt enkelt prata om en menings evolution.

Först måste jag dock förklara ett par saker:

1. Scenen där denna textrad återfinns utspelar sig på en kyrkogård i Paris.

2. Meningen berör två personer; min huvudkaraktär samt ett främmande kvinna i 60-års åldern.

3. Min huvudkaraktär väntar på ett samtal.

Ok, nu har vi själva grunden till scenen och lite förförståelse som krävs för att man skall kunna förstå meningen.

Vanligtvis brukar det jag skriver komma relativt flytande av sig själv och det är först vid nästa genomläsning som jag går in och petar på saker likt ordningsföljd, adjektiv etc. Men denna mening tillhör undantagen då meningen konstruerades i sängen precis innan jag somnade för ett par dagar sedan.

Från början fanns det bara en person i själva scenen nämligen min huvudkaraktär. Men för ett par dagar sedan gjorde jag en tur ner till staden för att besöka ett par affärer. Utanför en av dessa affärer satt en äldre dam på en bänk och kollade igenom en påse från en av de närliggande affärerna. Inget speciellt med det men kvinnans utseende fastnade i mitt medvetande. Det är är lite svårt att förklara och kan tyckas låta elakt men vissa äldre damer har ibland en uppsyn, som mestadels återfinns i en åtsnörpt mun och ett par skarpa ögon, och som gör att de verkar betrakta en med en aura av nedlåtenhet.

Just detta ville jag få med på något sätt då det var en bild jag inte kunde släppa taget om. Lösningen blev att sätta in henne i den scen jag höll på att skriva. Själv ser jag väldigt mycket av mitt skrivande i bilder och det var just en bild som dök upp i mitt inre när jag såg scenen framför mig och det var att kvinnan såg på min huvudkaraktär när hans telefon började ringa. Denna bild sammanfattades av mig med orden: Trots att hon var kortare än honom lyckades hon ändå med konststycket att se ner på honom.

När jag vaknade upp var dessa ord kvar i mitt medvetande och jag började fila på resten av meningen.

Den första versionen blev: Hon verkade oerhört upprörd av hans telefon och trots att hon var kortare än honom lyckades hon med konststycket att se ner på honom.

Rätt fort stod det klart för mig att jag inte var nöjd med meningen och jag skrev om den till version två: Ringsignalen bröt tystnaden och damen bredvid honom lyckades, trots att hon var kortare än honom, med konststycket att se ner på honom.

Men ej heller detta föll mig smaken och insikten kom också till mig att det egentligen inte handlade så mycket om ord som om vad jag ville få fram för känslor.

Vad jag vill förmedla är att vi befinner oss på en kyrkogård som omges av en nästan helig tystnad och när min huvudkaraktärs telefon ringer så är det egentligen han som blir förlägen men vi får detta till oss genom kvinnans reaktion. Med detta i åtanke skrev jag version tre:

Mobiltelefonens ringsignal skar rakt igenom den skira tystnaden och Jakob fumlade betänkligt när han försökte få upp den ur byxfickan. Innan han fick fram telefonen dog signalen och han vände sig mot kvinnan med ett urskuldande leende på läpparna bara för att mötas av en kall, nästan livlös blick. Trots att hon nästan var tre decimeter kortare än honom lyckades hon ända med konststycket att se ner på honom.

Ja, jag vet… Det blev mer än en mening men jag tycker att dessa meningar lyckas fånga den sinnesstämning som jag vill få fram och jag hoppas att jag har lyckats kasta lite ljus över min skapandeprocess.

/H

No Comments Yet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *