Läste för ett par dagar sedan, med ett ganska stort mått av sorg, att författaren David Eddings har dött.
David Eddings betydde mycket för mig som blivande tonåring. Jag läste oerhört mycket som barn, mest olika former av deckare. Det var alltifrån Trenter till Olov Svedlid till Christie. Många av mina vänner läste mycket fantasy och rekommenderade ofta böcker till mig men jag slog dem ifrån mig, ville inte dras in i de där “låtsasvärldarna”.
Men till slut gick det inte att hålla sig från dem. Jag minns det väl. Anledningen till mitt brott mot den egna karaktären var att jag helt enkelt hade läst alla andra böcker som verkade intressanta. (Jag var fortfarande något år bort från att upptäcka Strindberg och Dostojevski).
Jag hade inte läst mer än ett par sidor i Stenens väktare, den första boken i serien Sagan om Belgarion, förrän jag var fast. Jag sträckläste boken på en dag och gav mig genast iväg till biblioteket för att plocka upp nästa och nästa och nästa…
Det fanns något som drog mig in i böcker något som jag då inte kunde förklara. Idag, med all den kunskap man har efter mågna års studier och många års erfarenhet så handlade det säkert mycket om att jag, precis som Garion, gjorde min egen resa från barnens värld till den mer spännande och farliga vuxenvärlden.
Efter Sagan om Belgarion läste jag Sagan om Mallorea och fylldes av samma känsla där. Att det i dessa böcker fanns ett dold språk som bara talade till mig och som bara jag kunde förstå.
Detta var min första inkörsport till fantasy. Jag har inte läst mycket mer av det efteråt. Givetvis Tolkiens verk. Men trots att även de böckerna berörde mig starkt så var det något speciellt med Eddings precis som att den första glassen man åt alltid kommer att smaka bäst.
För ett par år sedan, när hypen runt Harry Potter var som störst, låg jag sjuk hemma en jul. Min syster hade införskaffat de tre första Harry Potter böckerna och jag läste dem där jag låg febrig i min säng. Jag fann dem vara struntlitteratur, inte värdiga att ligga på nattduksbordet bredvid de snorindränkta pappernäsdukarna. Jag fnös åt det barnsliga språket, de tomma karaktärerna och bristen på något som skulle få mig att faktiskt känna med Harry Potter, att vilja följa med honom på hans resa. “Detta är inget mot Eddings” minns jag mig själva mumla för mig själv likt ett mantra.
Jag har länge funderat på att läsa om böckerna. Numera står de och smalar damm, på min tid var de stöldgods på biblioteken, värda sin vikt i guld. Men jag drar mig för det, rädd för att, som med så många saker, upptäcka att det som man tyckte var fantastiskt som barn inte längre är lika fantastiskt. Men vem vet. Det är kanske värt att packa väskan och följa Garion på ännu en resa. Sommaren är ju lång…
/H