Historielöshet

Av 0 No tags Permalink 0

Ja då har man varit ett år äldre, på pappret i alla fall, i ett par dagar.

Jag har insett att jag pratar rätt mycket ålder med mina vänner. Det handlar inte så mycket om att man inte vill bli äldre utan just om ett accepterande att man faktiskt blir äldre.

Man märker dock av åldrandet på lite olika sätt. Visst finns det det klassiska att man inte längre kan vara ute och slå runt utan att få betala för det rent kroppsligt (inte för att det någonsin har varit ett större problem för mig) men framförallt har jag börjat märka det på andra sätt och då först och främst en slags irritation över andra mäniskors historielöshet.

Nu pratar jag inte om historia i kontexten krig, slag och kungar utan mer nutida historia och i det här fallet, musikhistoria.

Som lärare på en högstadieskola är man konstant omringad av i runda slängar 400 elever varje dag. Det är också oundvikligt att man pratar musik med dem. Framförallt är det de som vill prata musik med mig och det är alltid trevligt, ett sätt att få en personlig kontakt.

Men… de pratar gärna om den musik de lyssnar på , i vissa fall musik som även jag lyssnar på men problemet uppstår när jag refererar till band som har påverkat dessa nya akter. Eleverna ser ut som proverbiala frågetecken, rycker på axlarna och vandrar vidare, säkert muttrande något om “konstiga vuxna”. Själv står man kvar och halvsvär lite över det faktum att “ungarna” inte har någon respekt för historien och de band som har banat väg för de moderna akterna.

Vad tror ni? Är detta något som känns igen och kanske framför allt, är det ett tecken på att åldrande har tagit fart på riktigt?

/H

No Comments Yet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *