I swear I wont unravel this time

Av 0 No tags Permalink 0

Har i ett tidigare inlägg gett mig på att försöka förklara hur skrivprocessen går till, eller rättare sagt min skrivprocess. Eftersom tystnad är likställd med ett jakande svar ämnar jag nu göra ett nytt försök, den här gången med ett längre stycke text.

Då min huvudkaraktär anländer till Paris vill jag ju få läsaren att i sin fantasi förflytta sig till Paris. Man kan göra detta på flera sätt och jag använder också flera sätt men det kanske enklaste, och mest använda, är att beskriva platsen. Givetvis försöker jag mig på detta.

Det problem jag har är att jag flyttar karaktären ett antal mil, från en stad till en annan och från ett land till ett annat. Även om ordspråket säger att det är resan som gör målet så stämmer detta inte alltid i litteratur. Med andra ord vill jag totalt ignorera den resa min karaktär har gjort (inget roligt hände på den) men ändå måste jag förklara att personen har flyttat på sig. Hmm… hur göra detta?

Jo, i mitt fall använder jag mig av ett parisiskt landmärke som många känner till och som framför allt jag känner väl till, Gare du Nord, den mest besökta tågstationen i Europa. Läsaren förstår då att min karaktär har åkt tåg och jag har chansen att snabbt placera honom i Paris. Men jag kan inte undvika att berätta lite om byggnaden och skriver därför följande.

Känslan som bubblade upp Jakob, och som ofta hemsökte honom när han såg gamla byggnader, var den av sorg, sorg för att man inte byggde hus på liknande sätt nuförtiden. Byggnaden var redan i sig ståtlig men den extra lilla touchen, som gav den där känslan man inte kan beskriva i ord, var statyerna på fasaden och på taket. Vid fönstren gick pelarna, som höll de stora valven uppe, över i tolv olika statyer. Men det var de som stod längst upp på byggnaden som var de mest magnifika.

Allt som allt var de åtta stycken och varje staty illustrerade de olika resmål man kunde ta sig till från Gare du Nord.

Perfekt! Jag har fått läsaren att förstå att vi är i Paris och jag har fått med lite om byggnaden, framför allt om de statyer som gör byggnaden så speciell.

Eller är det så perfekt..?

Svaret är nja… Rent litterärt (usch vilket hemskt ord) så fungerar det alldeles ypperligt. Problemet som jag ser efter ett par genomläsningar är att det mer känns som en inflikning jag som författare gör snarare än något som min karaktär tänker. Men jag vill likväl ha kvar detta textstycke så hur löser jag detta?

Min lösning, och om den är bra eller ej överlåter jag till andra att bedöma, blev att försöka “humanisera” det. På ren svenska; få det att verka som det var Jakob som tänkte detta och inte jag som författare som hyser en i det närmsta pervers fascination för att dela med mig av kunskap. Lösningen blev i text följande;

Känslan som bubblade upp i Jakobs inre, och som ofta hemsökte honom när han såg gamla byggnader, var den av sorg, sorg för att man inte byggde hus på liknande sätt nuförtiden. Byggnaden var redan i sig ståtlig men den extra lilla touchen, som gav den där känslan man inte kan beskriva i ord, var statyerna på fasaden och på taket. Vid fönstren gick pelarna, som höll de stora valven uppe, över i tolv olika statyer. Som barn hade Jakob besökt Paris med sin familj och då åkt runt på en busstur genom valda delar av Paris. Guiden hade då, med föga stor entusiasm, berättad att de tolv nedre figurerna föreställda franska städer. Jakob kunde minnas att de andra resenärerna hade nickat uppskattande och nöjt sig med den upplysningen. Men precis som nu hade Jakob fastnat för ett de andra åtta, eller rättare sagt statyn i mitten på byggnaden. Då, som tolvåring, hade han varit alltför blyg för att fråga guiden vem eller vad det föreställde och bussen hade glidit iväg in i den parisiska trafiken igen. men han fick istället svar på sin fråga senare på kvällen.

Hotellet hans far hade valt åt dem hade inte varit ett under av varken komfort, renlighet eller service men de hade ett bibliotek. Eller bibliotek var en överdrift, en rätt stor sådan. Det hade funnits ett rum vid receptionen som innehöll kvarglömda och lämnade böcker. Just då hade det för Jakob, som älskade böcker, varit fullständigt obegripligt hur någon kunde lämna böcker. Det var först flera år senare när begreppet ”bagageövervikt” uppenbarade sig i hans värld som han förstod anledningen bakom denna litterära gravplats.

Efter middagen den kvällen hade han smitit iväg ner till detta rum och börjat botanisera runt bland böcker och tidningar. Trots att han visste precis vad han var ute efter tog sökande lång tid då han konstant fastnade vid olika böcker med stigande fascination läste baksidor och insikten om att man kunde skriva om precis vad som helst kom över honom. Två böcker återuppstod från gravplatsen den kvällen, en guidebok om Paris och en av väldigt få böcker på svenska; Tysk Höst. Så här i efterhand var det tveklöst den senare av böckerna som hade haft störst betydelse för honom men just den kvällen hade den snabbt packats ner i väskan, invirad i en söndertvättad blå Addidaströja.

Med hjälp av guideboken hade Jakob fått svar på frågan som han inte hade vågat ställa tidigare under dagen. De åtta statyerna längst upp på Gare du Nord  illustrerade de olika resmål man tidigare hade kunde ta sig till och den staty som Jakob hade fastnat för, den i mitten, föreställde igen mindre än Paris.

Som ni ser gick det från att vara ett litet textstycke till att bli ett tämligen långt textstycke som samtidigt som det vidarebefordrar den kunskap jag vill dela med mig av säger något om min karaktär och även lyckas med konststycket att få in en litterär referens jag kan och kommer att använda mig av senare i boken.

Så jag är faktiskt rätt nöjd med mig själv, för tillfället, och kommer nu att belöna mig själv med ytterligare en kopp med kaffe.

/H

No Comments Yet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *