Har suttit med ett och samma stycke i snart 5 dagar. Det är en dialogsekvens som enligt mina skisser skulle vara på cirka 2 sidor. Jag skrev klart den första versionen för en vecka sedan men visste redan när jag satte ut den sista punkten att jag inte var nöjd.
Har nu i snart fem dagar försökt skriva om scenen utan att skapa något som har varit bättre än det första jag skrev. Hur blir det så? Ja, jag hade ju inte varit jag om jag inte hade funderat lite på det. (Puh.. skall nog byta personligt pronomen snart…)
Sekvensen jag skriver på är i det som i mitt utkast heter kapitel 9. Jag började planera (ja, jag planerar..) sekvensen för 6-7 månader sedan. Vad jag menar med detta är att jag skissa ned, på baksidan av ett kuvert (jag vet.. jag lever verkligen författarlivet…), vad syftet med sekvensen var, vilka delar som måste vara med för handlingen samt karaktärsutvecklingen. Allt detta hade jag till hjälp när jag väl började skriva så vad är då problemet?
Jo. När jag skriver så använder jag mig mycket av, vad skådespelare kallar för känslominnen. Med andra ord, vill man skriva om något hemskt så tänker man på något hemskt och vice versa.
Sekvensen i kapitlet behandlar huvudpersonens relation med en annan viktigt karaktär i boken. Denna karaktär är löst (nåja…) baserad på en för mig väldigt viktig person. Denna personen försvann ur mitt liv för ungefär ett år sedan men lever på sätt och vis kvar i karaktären i min bok.
Men vad jag har märkt är att det är svårare nu att framkalla dessa känslominnen som rör den här personen/karaktären. All min planering hjälper mig inte alls. Jag har ju förvisso fått med de delar jag vill ha med så sekvensen är inte oviktig. Delen innan sekvensen och delen efter sekvensen är jag nöjd med men just den här mellandelen saknar något, själ i brist på bättre ord.
Hur gör man då för att frammana dessa känslominnen? Ja, det är en bra fråga. För et första måste man fråga sig om man överhuvudtaget vill det. Med minnen, bra som dåliga, kommer också konsekvenser. Dessa konsekvenser kan vara allt ifrån saknad, sorg till glädje.
Men eftersom jag vill plocka fram dessa minnen från diverse dunkla vrår i mitt minne så får man reflektera över sätt att locka fram dem. Det kanske mest “vanliga” är kanske att korka upp en flaska alkoholhaltig dryck. Jag ha funderat på det men har för närvarande bara en flaska riktigt fint vin som jag har tänkt att spara till ett bättre tillfälle (man dricker inte 400 kronors vin själv) samt en flaska dessertvin (tro mig, inget man dricker större mängder av). Så det enda som återstår är att grotta ner sig i musik för att försöka hitta det rätta känsloläget. Nedan hittar ni ett par av de låtar som jag har lagt till i spellista nu ikväll.
http://open.spotify.com/user/henrik.isacsson/playlist/2ysyAOgkcVCmGcQIj2AFR3
/H
