When I Look Into Your Eyes I Can See A Love Restrained

Av 0 No tags Permalink 0

Värmen börjar släppa sitt grepp över dagen och en relativt behaglig arbetstemperatur börjar lägga sig över mitt lilla skrivarnäste.

Har vid ett par tillfällen försökt att analysera det jag har skrivit och det jag inte har skrivit och tänkte ge mig på en ny sådan analys. Eller analys… För mig handlar det nog mer om känsla men jag skall se om jag inte kan sätta konkreta ord på det hela.

Textstycken som jag tänkte “prata” lite om skrev jag för en halvtimme sedan och lyder som följande:

Väl utanför stationen vinkade han till sig en taxi, slängde sig in för att undkomma regnet och gav föraren en adress som Jakob hoppades skulle ta honom hem till Christian.

Åskvädret verkade hålla hela Paris i ett järngrepp och blixtarna och mullret fick Jakob att känna sig som om han plötsligt befann sig i någon av de allierades bombningar under Andra Världskriget. En man gick dödsföraktande rakt ut i vägen fick fick chauffören att kasta sig på bromsarna. Inte ens den arga tutan fick den propert klädda mannen att se ut under den utvecklade tidningen som förgäves försökte skydda honom från regnet.

Redan när jag hade skrivit ner dessa rader kände jag att jag var missnöjd med dem. Så här i efterhand kan man lyfta fram två problem; känsla och stil.

Vad jag menar med känsla är att jag personligen inte får samma känsla när jag läser texten som den jag får när jag ser scenen framför mig. Vad det beror på är svårt att säga men jag tror det hänger ihop en hel del med min andra punkt, stil.

Rent stilistiskt är texten för enkel. Personbeskrivning är ytlig och ger inte kött åt fantasin samt att det är alldeles för uppstyltat. Efter en snabb omskrivning blev resultatet följande:

Väl utanför stationen vinkade han till sig en taxi, slängde sig in för att undkomma regnet och gav föraren en adress som Jakob hoppades skulle ta honom hem till Christian.

Åskvädret verkade hålla hela Paris i ett järngrepp. Blixtarna och mullret fick Jakob att känna sig som om han befann sig i Dresden -45. Den tystlåtne taxichauffören fick plötsligt kasta sig på bromsarna när en propert klädd man, med huvudet halvt gömt under en uppslagen tidning, gick rakt ut i vägen. Inte ens den arga tutan fick mannen att titta fram under den allt mer drunknande Le Monde som förgäves försökte skydda honom från regnet.

Plötslig har texten fått mer liv, framför allt med inflikningen med Dresden samt Le Monde och ett par smärre justering har också gjort att man lättare ser bilden som jag fick frammana framför sig.

Detta är ett ypperligt exempel på det som jag försöker lära ut till mina elever, textbearbetningen som krävs för att få fram sin inre bild till läsarna.

/H

 

 

No Comments Yet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *