You’re the only one who really knew me at all

Av 0 No tags Permalink 0

Onsdag och skrivardag…

Sitter och avslutar kapitel 13 vilket också betyder att jag nu kommer att ha blivit klar med halva boken, eller introduktionen som jag ibland skämtsamt kallar det (det är i sista halvan av boken all action finns).

Ibland kan jag fundera på om det är livet som formar karaktärerna eller karaktärerna som formar livet.

Den stora anledningen till att jag började skriva var  att jag lyssnade på en vansinnigt dålig ljudbok. Trots den obefintliga och absurda handlingen låg boken på New York Times Bestseller-lista. Jag bestämde mig där och då för att försöka skriva något som skulle vara bättre än det dravlet jag nyss hade lyssnat på.

Grundtanken var alltså först och främst att se om jag kunde skriva en bok från start to fininsh.

Jag hade en idé till story och när jag började göra research på den upptäckte jag att det faktiskt skulle kunna ha hänt. Men när det var dags för att skapa karaktärer fanns det en extra bonus. Jag kunde skapa en kvinnlig karaktär som, ganska löst, var baserad på någon jag kände. Varför göra detta? Jo, saken var att detta var en person som betydde mycket för mig men som sakta men säkert hade fasat sig ur mitt liv. Här hade jag plötsligt en chans att göra ett tankeexperiment; vad skulle ha hänt om hon inte hade försvunnit och vi hade startat upp något tillsammans?

Så jag skrev de första sex kapitlen, varvade min huvudkaraktär, som hette Peter, med den andra huvudkaraktären som fick heta Paula. Tanken var att de skulle dyka upp i vartannat kapitel för att sedan stråla samman i mitten av boken och avsluta den sista halvan tillsammans.

Men ganska snart stod det klart att, även om Paulas kapitel var bra, så bleknade de i jämförelse med de som handlade om Peter. Jag slängde då den del av min storyline som handlade om Paula och inriktade mig helt på Peter. Men jag ville fortfarande ha med en kvinna i boken i en stor roll och då föddes karaktären Sofia. Sofia, en läkare, lånade en del drag från Paula men ändrades ganska drastiskt. Från att ha varit mörkhårig, likt Paula, blev hon ljushårig och från att ha presenterats ganska utförligt, som Paula, blev hon mer enigmatisk som Sofia.

Vad har detta då med dagens skrivövningar att göra? Jo… Paula som började som ett tankeexperiment och som ett sätt att hålla fast i något som inte längre fanns. Nu, när jag sitter här och skissar på en stor scen mellan Peter och Sofia så är jag plötsligt i samma läge; skriver för att hålla fast i något som inte längre finns. Den enda skillnaden nu är att jag inte kan eller vill ändra på karaktären Sofia utan helt plötsligt står jag vid ett vägskäl och jag måste bestämma vilken väg jag skall ta…

/H

No Comments Yet.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *